Infektion i hörselgången orsakas av bakterier eller, mer sällan, av svamp. Typiska symtom är öronsmärta och flytningar. De vanligaste behandlingsformerna är att ta bort skräp, använda antibiotiska örondroppar, undvika vatten i örat och använda bomullstops samt smärtstillande medel. Men det bästa är definitivt att använda huskurer:
Öroninfektion
Infektionen kan drabba hela hörselgången, som vid generaliserad eller akut otitis externa, eller bara ett litet område, när pus samlas och bildar bölder eller papler. Malign otitis externa är en sällsynt och mycket allvarlig infektion i det yttre örat som har spridit sig till tinningbenet i skallen och orsakat en beninfektion (osteomyelit).
Vid en typisk öroninfektion blir mellanörat (bakom trumhinnan) inflammerat och fyllt med vätska. Detta kallas otitis media.
De flesta akuta öroninflammationer går oftast över av sig själva. Om de fortsätter att komma tillbaka kallas de återkommande infektioner. Återkommande öroninfektioner kan leda till en vätskeansamling i mellanörat som inte försvinner. Detta kallas kronisk öroninfektion.
Orsaker
En öroninfektion orsakas vanligtvis av bakterier eller virus som kommer in i kroppen genom näsan och munnen. Luftvägsinfektioner, allergier och luftföroreningar (t.ex. cigarettrök) kan också leda till öroninfektioner.
Flera bakterier, till exempel Pseudomonas aeruginosa och Staphylococcus aureus, kan infektera hörselgången. Svampinfektioner i hörselgången (otomykos), vanligtvis orsakade av Aspergillus niger eller Candida albicans, är mindre vanliga. Bölder orsakas vanligtvis av Staphylococcus aureus. Vissa personer, särskilt de med allergier, psoriasis, eksem eller seborroisk dermatit, är särskilt benägna att drabbas av akut otitis externa.
Vanliga riskfaktorer för infektion i hörselgången är bland annat:
- Skador på hörselgången vid rengöring
- Inträde av vatten i örat, särskilt vid simning (s.k. simmarörat).
- Användning av öronproppar eller hörapparater (särskilt om de inte rengörs ordentligt).
- Få irriterande produkter i örat, t.ex. hårspray eller hårfärgningsmedel.
- Användning av bomullspinnar för att rengöra örat är en mycket vanlig riskfaktor för infektion i hörselgången. Bomullstops ska inte föras in i hörselgången.
Symtom
Spädbarn och småbarn börjar ofta klia sig i öronen och får hörselproblem, feber, öronflöde, irritabilitet och kräkningar. Hos äldre barn och vuxna kan symtomen vara öronvärk, hörselproblem, tryck i örat, feber, öronutflöde, yrsel och balanslöshet i samband med illamående eller kräkningar. Symtom utan smärta eller feber kan också tyda på att det finns vätska i örat.
Symtomen på akut otitis externa är smärta, rodnad och flytning. Utsöndringen är en vit eller gulaktig, illaluktande substans som rinner ut ur örat. Hörselgången får inte vara svullen eller kan vara lätt svullen. I allvarliga fall kan svullnaden orsaka en fullständig blockering. Svullnad i hörselgången eller förekomst av pus och skorv kan leda till försämrad hörsel. Hörselgången är vanligtvis öm och smärtsam, särskilt om man drar i det yttre örat (pinna) eller om man trycker på hudvecket och brosket framför hörselgången (tragus).
Svampinfektion i hörselgången orsakar mer intensiv klåda än smärta, med en känsla av fyllighet i örat. Svampinfektion orsakad av Aspergillus niger resulterar vanligen i att det bildas gråsvart eller gula prickar (så kallade svampkonidiophorer) omgivna av ett bomullsmaterial (så kallade svampsporer) i hörselgången. Svampinfektion orsakad av Candida albicans ger inte upphov till synlig svampbildning, men resulterar vanligen i ett tjockt gräddfärgat flytningar.
Bölder orsakar mycket intensiv smärta. När de spricker kan en liten mängd blod och pus komma ut ur örat.
Riskfaktorer
Spädbarn och barn som precis har börjat gå löper större risk att drabbas av öroninfektioner eftersom deras öron och hals ännu inte är fullt utvecklade. De är också i riskzonen om de vistas i ett samhälle med många andra barn.
Diagnos
Din läkare kommer att göra en noggrann undersökning, ta upp en historik över symtomen och utföra några enkla tester. Han eller hon kommer att undersöka om trumhinnan är rörlig, om det eustachiska röret fungerar ordentligt, om det finns vätska i mellanörat och om hörselnedsättning har uppstått.
Bara för att ett spädbarn är irriterat och gnuggar öronen behöver det inte nödvändigtvis betyda att det finns en infektion eller ett allvarligt öronproblem. En grundlig undersökning och en historik över symtomen kan hjälpa din läkare att ställa en korrekt diagnos och undvika onödig användning av antibiotika.